Sol och Therese började som rumskompisar i en takvåning i södra Stockholm 2016. Två år senare köpte de en hästgård ihop och har tillsammans hand om tretton hästar, nio katter och en kanin.
Planen, från början, var att enbart bedriva förmedling av hästar. Men grannbarnen kom förbi och frågade ifall de fick rida, ryktet spred sig och vår initiala plan utvecklades till en ridskoleverksamhet som vi drev under vårterminen 2019.
Sol växte upp på Västkusten med riktiga hippieföräldrar. Hon började jobba på ridskola redan som trettonåring. Pengarna hon tjänade gick till stallbygge och hästköp.
Jag hade tre yngre syskon och mamma arbetade inte, så någon finansiering var det inte frågan om. Jag fick betala det mesta själv. Körkortspengarna som far- och morföräldrar satt in på fonder rök, det var viktigare att köpa en häst!
Under tonåren fortsatte Sol att jobba på flera olika ridskolor, hon utbildade unghästar och tävlade. Som sextonåring flyttade hon hemifrån och började på Sveriges ridgymnasium.
Någon gång strax innan gymnasiet ordnade mina föräldrar en praktikplats hos Jörgen Schwartz. Det var någon form av uppenbarelse för mig och han har sedan dess varit en av de personerna som påverkat min syn på hästhantering mest. Jörgen är förespråkare av natural horsemanship och sysslar med hästar på heltid.
Efter gymnasiet flyttade hon till Stockholm och jobbade i militären, på den beridna högvakten som gruppchef, hon blev kvar i staden nästan 10 år.
Stockholm är mitt hem, men hästarna var aldrig en möjlighet där.
Therese växte upp i en Stockholmsförort. Hon började rida som sjuåring på en ridskola ute i Sollentuna, och blev med åren mer och mer engagerad i föreningen. Här blev hon skötare på en av ridskoleponnyerna – Evita. Ett silverbrunt New Forreststo med stubbad man. Hon var Thereses absoluta favorithäst från åldern 8 år och uppåt.
Som tonåring satt hon med i Ungdomssektionen under ett par år, men fick sluta i samband med att hon började gymnasiet på annan ort.
Som barn fördrev jag ofta tiden jag inte kunde spendera i stallet med att drömma mig bort till ett rött hus på landet med hästarna alldeles runt knuten, precis som i Pia Hagmars hyllade böcker om Klara. Jag har läst samtliga böcker flera gånger om, även i vuxen ålder…
Som 15 åring blev Therese medryttare på en ridtravare, ett fuxsto som hette Ilona. Efter att Ilona behövt lämnas iväg på foder, blev Therese erbjuden att få rida lite på en av stallkompisarnas ponny – Hilli. Hilli var en udda ponny. Isabellfärgad, klotrund med inbyggd V8-motor. Efter en första träning för hopptränaren Tusse bar hon smeknamnet ”Flygande köttbullen”.
Hon var spritt språngande galen, men jag älskade henne från första stund och hon blev min absolut bästa vän.
När vi träffades var jag kolossalt hopprädd, men efter att ha ställt upp i dressyrtävlingar med kommentarer som (gällande galoppmomentet) ”liknar mest sken” och flertalet försök av Hilli att vid uppvändning på medellinjen ladda för att hoppa rakt över domarbordet fick jag helt enkelt lyssna på min prinsessa och vad hon älskade allra mest – att springa väldigt fort och att hoppa väldigt högt. Hilli hjälpte mig att övervinna min hopprädsla; tillsammans åkte vi bland annat på träningsläger i Orsa ihop, och tävlade meeting i Norrland.
När Hilli plötsligt insjuknade i kolik hittade veterinärerna tumörer i hennes mage, och hon fick avlivas någon dag senare.
Hillis bortgång tog mig hårt, jag blev tvungen att ta en paus ifrån hästvärlden ett tag för att kunna sörja. Jag jobbade under dessa år bland annat i event- & restaurangbranschen, samt bodde i Sydney under två år.
När möjligheten öppnade sig att ihop med Sol köpa Lilla Bondetorp gick allting snabbt.
På bara några veckor hade vi radikalt ändrat riktning i livet. Vår barndomsdröm, att bo på en gård med en jäkla massa ponnyhästar, blev till verklighet.