Prins Peo är Therese’s allra första häst, och är tillsammans med Kalle en av de främsta anledningarna till att Stall Hova faktiskt blev till – presentationen av honom är därför även starkt kopplad till ”Sagan om Stall Hova’s uppkomst”…
Under sommaren 2018 hade Sol precis köpt Kalle, och höll honom uppstallad hos sin mamma nere i Tvååker utanför Varberg. Jag (Therese) var såklart tvungen att åka och hälsa på så fort Kalle anlänt, och åkte därför helt sonika ner till Sol för att få träffa miraklet. Någon timme ifrån Sols mamma bodde även Sols barndomskompis – som också heter Therese – tillsammans med sin dåvarande pojkvän på en gård, där de bedrev verksamhet som hästhandlare. Det var bardomskompis-Therese och hennes kille som ägde de två irländska ponnyerna Leine Reidh och Batty, som Sol hade fått låna som sällskap till Kalle.
En kväll under besöket i Varberg bestämde vi oss därför lite spontant för att åka och hälsa på Therese med pojkvän, för att få träffa alla deras fina hästar, grilla middag och såklart även ta en ridtur. Kvällen mynnade ut i ett förslag om att vi skulle pröva på arbetet som hästhandlare, genom möjligheten att sälja Leine och Batty på kommission. Detta resulterade i ett idogt pendlande mellan Stockholm och Varberg för mig, akut budgivning på vår nuvarande gård Lilla Bondetorp samt att jag även själv åkte hem till Therese en vecka för att göra praktik som hästhandlare.
Bara någon dag innan jag anlände hade Therese köpt tre fina Shetlandshingstar med full stamtavla av en lite mer… kreativt lagd hästhandlare. När hingstarna lastats av transporten låg där en fjärde tilltufsad, faktiskt rent av halvdöd hingst kvar i släpet. Inga papper fanns på hästen – han hade inte ingått i affären, hästhandlaren gick inte att få tag på och transportören ville inte ta med honom tillbaka. Therese lastade av även honom och tog in honom i stallet, hon vågade inte släppa ut honom i hagen det första dygnet då hans uppsyn riskerade alla deras tillstånd och rykte i branschen om någon förbipasserande skulle se honom. Hon spenderade det första dygnet med att tvätta av honom, verka bort det värsta på hovarna och ta kontakt med veterinär som skulle komma ut dagen därpå för en hälsokontroll.
Samma kväll som veterinären varit där anlände jag. Jag erbjöd mig att rivstarta praktiken med att kvällsfodra medans Therese gick in för att påbörja vår människofodring. När jag fodrat alla lösdrifter och gick in för att ta de som stod på box höll jag först på att missa boxen som den lilla killen stod i – han var så liten i den stora halvblodsboxen att han inte syntes genom gallret över boxväggen. Just som jag passerade hördes den tunnaste lilla gnäggningen som jag någonsin varit med om. När jag kikade över boxkanten stod där den tanigaste, ruffsigaste lilla parveln och stirrade rakt in i min själ med sitt blåa öga. Det var i den sekunden som han stal mitt hjärta.
Jag öppnade försiktigt boxdörren och klev in, kröp ihop för att inte skrämma honom. Beslutsamt klev han fram rakt till mig, började undersöka mina fickor på jakt efter godis och när jag kliade honom på halsen kliade han ivrigt tillbaka. Trots att jag satt på huk nådde hans manke mig ändå inte över axeln. När jag strök över hans kropp stack både revben och höftbensknölarna ut kraftigt. Det värsta på hovarna var avverkade av Therese under dagen, men de var fortfarande långa och det syntes tydligt att ingen innan det någonsin hade hållit efter dem. Pälsen hängde i stora tussar över hans kropp, och han var fylld av spark och bitsår men hade ändå en så tydlig och självsäker närvaro. Jag vet inte hur länge jag satt där, tiden försvann. En bra stund efter att mina ben domnat bort återvände jag till verkligheten och lyckades slita mig ifrån honom, avslutade fordringen och gick – smått omtöcknad – in till Therese.
”Du… den där lilla ponnyn som står i boxen längst in till höger. Vem är han?”
Therese vände sig om ifrån det uppdukade bordet och tittade på mig en stund. ”Du vill köpa honom va?”
”Ja”.
”750:-, men då ingår den säck lucern jag var och köpte till honom idag.”
Tankarna snurrade och världen stod still, sen räckte jag fram näven, vi skakade hand och plötsligt hade min högsta barndomsdröm gått i uppfyllelse. Jag vände mig om och bara sprang ut i stallet. Bakom hörde jag Therese skratta till och vända sig till sin pojkvän; ”Så där springer bara någon som köpt sin första ponny”.
Dagarna som följde var ett myller av hästande, samtal kring köp av gården och stunder med min lilla ponny som fortfarande inte hade ett namn. Veterinärens undersökning visade att han med största sannolikhet var 2 år, kraftigt undernärd, eftersatt i skötseln, sprängfylld med mask och loppor men att han bortsett från detta var frisk och kry utan några bestående men eller sjukdomar. Sista dagen hos Therese, när vi hade åtgärdat det mest akuta hjälpte hon mig att lasta på honom på släpet och köra hem både honom och mig till Sols mamma. Den första natten var det ett kraftigt åskoväder, så vi valde att ta in hästarna och sova med dem i stallet då vi inte visste hur de skulle reagera. Eftersom att jag fortfarande jobbade i Stockholm under helgerna var det sedan Sol och hennes familj som tog hand om honom under större delen av de veckor som följde. Årsdagen vi firar är den 13:e juni 2018.
Efter lite drygt två månader av daglig havregrynsgröt på finporslin, lucern, promenader, bete hos Sols morföräldrar och kärlek från både mig, Sols familj och resten av flocken var det en helt annan ponny som den 18:e augusti flyttade med oss in på gården i Hova. Någon gång under hösten fick vi ut en av våra (än idag) absoluta favoritveterinärer från NSVS – Fredrika – som vaccinerade, gjorde konturdiagram, tog tagelprov, chippade och hjälpte till med alla förberedelser för att skicka in papprena till passet. Under sommaren hade han gått under namnet Per-Åke efter min mammas morbror, men som smeknamn har en tendens att te sig innan man tillslut hittar rätt blev det slutgiltiga namnet i passet Prins Peo.
Peo är generellt ganska smart och verkar ha lärt sig det mesta av att titta på andra hästar. Kalles åretshingst-diplomerade arabpassage med tillhörande hög svansföring kopierade han efter bästa förmåga redan några dagar in i vänskapen. Löshoppning upp till 70cm – inga problem, bortsett från att matte fick springa bredvid och hålla i grimskaftet för att han inte skulle riva staketet i sin iver efter hindret. När en av stalltjejerna som brukade spendera sina somrar här som yngre var på besök lät jag henne hänga med hästarna som hon ville, utan min vetskap tränsade och selade hon på honom och gick ut och tömkörde – det hängde ju en Shetlandssele med tillhörande huvudlag i sadelkammaren, så det var ändå ett rimligt antagande att de var till honom. Vad hon inte visste var att jag varken haft träns på honom innan eller kört in honom. Peo kunde alla kommandon ändå.
Med tiden visade sig Peo vara en utbrytarkung av rang, till en början fungerade han även väldigt bra med andra hästar. Bland annat hade han och vår B-ponny Milton många roliga upptåg ihop – han tog även med sig våra nyinköpta fölisar Bauer och Zenith på många äventyr under sommaren 2019. Våra stackars grannar passerade oss i 10 km/h med andan i halsen, blev jagade när de var på ridtur eller promenad och det blev en daglig företeelse att det plingade på dörren av diverse förbipasserande på grund av ”en ponny som står lös”. Fyra trådar och koström gjorde ingen skillnad – Peo skulle gå vart han ville och matte fick skämmas bäst hon kunde.
Med tiden lugnade sig detta, och han höll sig till att enbart rymma de dagar jag skulle iväg eller hade något viktigt ärende. Exempel på dagar som Peo valt att rymma är när jag;
- Ska iväg på uppkörning för körkort
- Redan är sen till min pappas bröllop
- Under mina årliga veckosemestrar till Vemdalen.
– När jag senast var iväg på skidresa bestämde han sig efter nio månader hos Olle utan minsta tillstymmelse till rymning för att dra iväg på en 2 kms utflykt upp till Hederna och deras stoflock. Denna lilla turen inkluderar bland annat 50 m i sväng med skymd sikt på en hårt trafikerad bilväg, samt att passera över en halvtaskig bro precis bredvid en stor kvarn med tillhörande vattenfall. Det var inte direkt ett jätteroligt samtal att få när man står i ankarliften 50 mil hemifrån.
Tyvärr har de tilltagande hormonerna – kanske i kombination med hans första i tid i livet som hackkyckling bland de andra hingstarna, men säkert också rastlöshet här hemma bidragit till att han blivit allt mer antisocial mot andra hästar. Han leker alldeles för hårdhänt och ger sig aldrig, i perioder har vi testat med olika konstellationer och han springer sig genomsvett och fortsätter hetsa sina hagkompisar långt efter att de tröttnat. Efter något dygn med konstant övervakning har jag givit upp av rädsla för de andra hästarnas väl, och han har därför i perioder fått stått själv – vilket såklart än mer bidragit till rastlösheten och beteendeproblematiken. Tillslut testade vi att släppa ihop honom med Zenith som han gått med som ung. Där fungerade det ändå hyfsat, Zenith verkade vara lika engagerad som Peo i busandet och de kunde säga till varandra utan risk för skador samt både ta egentid och äta ihop. Zenith behövde dock få komma vidare i livet och hitta sin människa då han är alldeles för liten för oss att kunna rida, samt för svår för de flesta barn i rätt storlek – att bara ha kvar honom som hagprydnad och sällskap till Peo kändes därför inte rätt, och när vi tillslut hittade det perfekta hemmet till honom fick vi därför separera dem igen.
Under åren har jag trots Peos hormoner ändå valt att behålla honom som hingst – någonstans i mig älskar jag hela hans personlighet, trots alla risker och problem som den innebär. Jag har även fått för mig att den ökade ämnesomsättningen som hormonerna ger bidrar till att skydda honom från fång. De senaste åren har jag funderat på om hans vilja att rymma samt antisociala beteende kanske skulle minska om han fick en egen flickvän att ta hand om. I och med detta tog jag DNA-prov för Skeletal Atavism och när det kom tillbaka negativt påbörjade jag sökandet efter Peos framtida flickvän. Efter mycket letande hittade jag i Maj i år tillslut den holländska, kolsvarta lilla prinsessan Liske i precis samma storlek som Peo. Hon fick flytta hem till oss på foder med betäckningsrätt, med önskemål om att jag skulle få köpa loss henne ifall de passar ihop. Ägaren har varit helt fantastisk att ha och göra med, och efter några veckor fick jag klartecken om att jag får köpa loss Liske om jag vill.
För första gången i sitt liv blev Peo satt på plats av en annan häst, och han blev satt på plats något så in i bängen. Efter att ha gått bredvid varandra i några dagar släppte vi ihop dem, och efter 20 min vågade Peo varken äta, gå eller ens titta åt Liskes håll utan hennes godkännande. Några dagar in kom jag på honom med att bara ligga ner och sova om hon låg ner, sekunden hon visar minsta tecken på att resa sig kastar han sig genast upp. Det kanske låter hemskt eller elakt men jag tror att hon kan vara det bästa som hänt honom. Under veckorna som följt har han förvandlats tillbaka till den mysiga, försiktiga om än självförtroendefyllda, kärleksfulla lilla ponny jag en gång träffade. Numera betar de ihop, står och kliar + nosar på varandra, travar runt i hagen tillsammans och står och sover i hop i ligghallen. Han gnäggar varje gång han ser henne, och hon verkar vara allt för honom som vi människor aldrig kan ge. Den del av mitt hjärta som gick itu när hans beteendeproblem eskalerade har börjat läka igen tack vare vår fantastiska, bestämda, gränssättande och kärleksfulla Liske.
Tillsammans lyckades de även lista ut det här med hur en betäckning går till, och då hon inte brunstat om sedan dess misstänker vi att det finns en liten mini-Pliske där inne i magen. Ni kommer med största sannolikhet att få höra mer om detta när jag kunnat bekräfta det med ett dräktighetstest.
