Olle är inte en person man enkelt kan beskriva med ord – han måste upplevas. Jag tror faktiskt aldrig att jag träffat på en roligare, klokare, modigare, envisare eller genuint vänligare människa. Att skriva denna texten är på många sätt ett svårt uppdrag, då jag inte med ord tror att jag kan göra honom rättvisa genom något jag skriver.
Våren 2019 dök det upp en bil här hemma på gården med två lustiga gubbar i – Olle och hans bästa kompis Nord. Olle, som till en början var lite blyg, presenterade sig och berättade att han bodde några km bort och hade lite betesmark som han behövde få avbetad. Han hade själv haft mjölkgård fram till sent 2000-tal, men sedan dess enbart producerat foder och istället fått betat markerna med hjälp av andras djur. Ladugården hade han byggt om till häststall åt sin tidigare inneboende och hennes islandshästar.
Sol & jag hade flyttat in i augusti året innan, och hade inför vår första riktiga sommar i Hova själva enbart lyckats skrapa fram ca 5 hektar bete för våra vid tillfället 16 (!!) hästar på gården. Såhär i efterhand kanske vi kan erkänna att det möjligtvis hade spårat ur lite, när vi två flyttat ut på landet och fått möjlighet att fatta impulsiva hästköpsbeslut utan någon vuxen närvarande…
Sol skulle dessutom med kort varsel flytta till Vreta över sommaren för att påbörja sin utbildning till ridlärare, och jag skulle stå själv – utan körkort – med större delen av dessa hästar hemma på gården. Olle och hans erbjudande kom som en skänk från ovan, och vi tackade ja till detta utan att tveka. Han har verkligen varit vår räddande ängel sedan dag 1.
Under sommaren som följde spenderade ett flertal av våra hästar sin sommarsemester hos Olle, i hagar på ca 10 hektar och med ”äpplen på sängen” både morgon och kväll. Han byggde band med dem allihop och när vi kom för att hälsa på var det allra främst Olle som var intressant att prata med, inte mattarna – oavsett både godis och fjäsk.
Jag gick igenom väldigt mycket privat under denna sommaren och kände mig ofta både väldigt ensam och överväldigad av mitt nya liv – trots så mycket positivt som det förde med sig, så fanns där också en stor läskig baksida med att leva sin dröm, att sakna kunskap och erfarenhet av livet på landet och att plötsligt bära ansvar för välfärden av så många andra liv. Olle kom under denna sommaren att bli en väldigt trygg punkt för mig.
Han är lättsam och enkel, vansinnigt rolig och generös med både sin tid och kunskap. Om man rådfrågar Olle så har han svar på allt, och han vill alltid allas bästa. Han är inte främmande för att slänga in en 08:a utan körkort i sin stora, dyra traktor – det är bara lämpligt att hon lär sig köra en sådan, om hon ska bo på landet. Om inte annat så måste hon faktiskt själv kunna lasta av balar, ifall han av någon anledning inte skulle kunna.
Genom åren som gått har de flesta av våra hästar spenderat somrarna hemma hos Olle, och han har lyckats charma varenda en av dem. Till och med vår allra mest tilltygade Bobby, som med sitt förflutna haft en stor rädsla för män har smält inför Olle. Det är bara sådan han är; varm, tålmodig och låter alla vara sig själva.
Olle kan allt, utom möjligen teknik. Den enda gången jag faktiskt får möjlighet att återgälda ens en bråkdel av alla dessa tjänster så handlar det oftast om datorer och telefoner; jordbruksverkets nya e-tjänster, e-deklarationer och annat satans otyg. Eller som den där gången när han ringde och sa att ”de jävlarna har stulit alla kontakterna i datan” – min första skräck var att någon jävel faktiskt hade id-kapat honom, sånt där som man hör om – men det visade sig tack och lov bara vara en uppdatering i gränssnittet. Annars jävlar.
När vårt sto blev dräktigt var det en självklarhet att hon tillsammans med sin pojkvän skulle få stå kvar hos Olle även under hösten och vintern, för att få lite lugn och ro samt minska risken för smittspridning innan vi tog hem henne inför fölvaket. Olle roddade genast med att iordningställa en ligghall i sitt vagnsskjul – ny lampa i taket, ett halvmetertjockt lager halm, full utfodring minst tre gånger dagligen (skottkärrelass med hö och morotsslantar) skulle de ha. Efter diskussion mellan Olle och hästarna bestämde de gemensamt (utan vår inblandning) att det havande kärleksparet även skulle få komma in och sova på box nattetid.
Trots osäkert betäckningsdatum gissade Olle rätt på både kön och fölningsdatum, med en felmarginal på två dagar. Veterinärens felmarginal vid ultraljud låg på lite drygt 3 veckor. Olle gick på känsla, men nämnde även något gammalt bondeknep med en pinne som man håller i luften och böjer den hitåt är det ett stoföl och ditåt ett hingstföl. Om han faktiskt utförde denna pinngrej eller bara hade så bra magkänsla vet vi inte, men oavsett är vi så stolta och tacksamma över att ha Olle som ”gudhusse” till vårt allra första egna föl; Kaiser.
Det finns så mycket mer att berätta om denna underbara person, men jag väljer nog att stanna här. Jag kommer för evigt att vara tacksam för att ha fått lära känna denna människa och för allt han gjort och varit för oss. Många långa samtal, spännande historier från förr, julaftonsfikan & hagstängslingar har det blivit, och jag hoppas på att det ska bli många fler. Olle är som vår alldeles egna landet-morfar-extraordinaire.